På resa i 200 dagar – Husbilen hjälper Eva fånga livet

Text och bild: Eva Gustavsson

Åtta länder, 1 000 mil och prick 200 nätter i husbilen. – Jag trodde nästan inte att det var sant när jag kom hem och summerade resan. Det blev en fantastisk upplevelse och jag är så glad att jag vågade ge mig iväg. Eva Gustavsson berättar om sitt stora äventyr. I september körde hon ombord sin husbil på färjan i Varberg och sju månader senare återvände hon via linjen Kiel-Göteborg. När Eva berättar om sin resa målar hon upp bilden av en lång serie fantastiska händelser. – Det är som om det bara händer bra saker runt mig, konstaterar hon. Jag träffar fantastiska människor, får idéer och är impulsiv. Det är sällan jag tänker efter speciellt länge innan jag bestämmer mig för vad jag vill göra. Det blir aldrig långtråkigt…

Drömt länge

Tanken på att ge sig iväg på en lång resa har i ärlighetens namn funnits ett tag, men Eva har känt ett motstånd mot att ge sig iväg på egen hand. Nu backar vi lite: I mars 2016 berättade vi om Eva i ett reportage i Fritidsmagasinet Caravan. Då hade hon levt ensam sedan 2013, då Kjell-Åke, hennes livskamrat sedan 1960-talet, avled efter nio års kamp mot cancern. – Vi drömde om ett långt och gott liv tillsammans, berättar Eva. Vi hade båda arbetat och lagt undan så att det skulle räcka till allt vi ville göra när vi skulle bli pensionärer. Kjell-Åkes sjukdom ändrade allt.
Redan i början av 1980-talet gick Eva och Kjell-Åke med i Caravan Club. De hade husvagn och såg föreningen som en möjlighet att träffa andra familjer med liknande intressen.

Oas på Tjörn

– Och vi har verkligen haft mycket glädje av medlemskapet, säger Eva. Men ganska tidigt fick vi säsongsplats på Almöns camping på Tjörn, och där blev vi kvar. Den platsen är fortfarande min oas. Först hade jag tänkt sälja husvagnen, men i dag har jag svårt att tänka mig att inte ha den och säsongsplatsen kvar. Vill jag resa iväg någon annanstans har jag ju husbilen. Reportaget i Fritidsmagasinet Caravan handlade bland annat om att Eva hoppades få träffa andra som delade hennes öde. – Vi är många som förlorar vår partner alldeles för tidigt, säger hon. Det är förstås väldigt sorgligt, men livet fortsätter ju. Redan innan Kjell-Åke dog lovade jag honom att fortsätta leva ungefär som vi tänkt. Leva – inte bara överleva!

Oas på Tjörn Foto: Eva Gustavsson

På väg mot äventyret: Lillebeth Bender, Siv Falk och Annica Daneholt-Wahlgren. Foto: Eva Gustavsson

Hela gänget, Kristina Kristiansen, Claes-Göran Hörnqvist, Annica Daneholt-Wahlgren (skymd), Siv Falk, Lillebeth Bender och Claes Thunberg. Foto: Eva Gustavsson

Vi stod helt ensamma en hel vecka på Playa la Caroline i Andalusien. Foto: Eva Gustavsson

Kartan är en dagbok över 1 000 fantastiska mil. Foto: Eva Gustavsson

Snabbtvättat Foto: Eva Gustavsson

Plaza del Espania i Sevilla. Foto: Eva Gustavsson

Foto: Eva Gustavsson

Många hörde av sig

Reportaget i tidningen väckte stor uppmärksamhet. Eva fick snabbt kontakt med många andra som delade hennes erfarenheter. – Då hoppades jag mycket på att föreningen på något vis skulle kunna fånga upp den här idén, säger hon. Caravan Club skulle kunna ordna någon typ av mötesplatser för oss som blivit ensamma. Kanske träffar, kurser för dem som inte kört så mycket, information av olika slag. Trots att Eva förde fram sina förslag genom både tidningen och på sektionens årsmöte upplevde hon inget stöd från organisationen. – Men alla medlemmar som hörde av sig var väldigt positiva. Och det visade sig att vi var många. Framför allt var det många kvinnor som blivit ensamma som ville hjälpas åt för att kunna fortsätta som aktiva Caravanare. – Det var några av de kontakterna som ledde fram till vinterns långresa,
berättar Eva.

Bild på omslaget

Eva var med på omslaget till Fritidsmagasinet nr 2 2016. – Några dagar senare ringde en kvinna och frågade mig om jag var den Eva Gustavsson som haft hundkennel tidigare, säger Eva. Då fick jag kontakt med Marianne Valtersson, gammal Caravan-medlem från Vallentuna. Vi hade tidigare träffats en del tack vare våra hundar. Nu hade Marianne en konkret idé om hur Eva skulle kunna träffa fler människor som ville fortsätta med campinglivet även som ofrivilliga singlar. – Hon tipsade om en husbilsklubb som hade en aktiv singelsektion och hennes sambo Stefan hjälpte mig gå med där. Sedan gick det fort. – Siv Falk, som är mycket engagerad i den här sektionen, ringde mig och berättade mer om gruppen, säger Eva. Sedan sa hon ”Vi ska träffas i Mariestad i morgon. Du kan väl komma dit?” Eva packade in det hon behövde i husbilen och gav sig av.

”Vill du följa med till Spanien”

Det var på ställplatsen i Mariestad som hon första gången fick frågan om hon ville hänga med på en långresa till Spanien. – Det var några som åkte ensamma som tänkte resa tillsammans, men i egna husbilar, berättar Eva. Jag behövde inte lång betänketid. När jag pratat med min son kände jag mig ännu mer peppad. Nu hade jag chansen att testa husbilslivet på riktigt… Inom loppet av ett par dagar var allt bestämt och färjan bokad. Det fanns redan en detaljerad resplan och totalt skulle deltagarna stanna borta i sex månader.

Pastellfärgade korsvirkeshus i Alsace. Foto: Eva Gustavsson

Inga betalvägar, så det blev spännande ibland. Foto: Eva Gustavsson

Det blev bråttom

Plötsligt var det bråttom att få ordning på allting. Träffen i Mariestad var den 17 augusti och avresan bokad ungefär en månad senare. – Under mitt första år med husbilen hade jag insett att det fanns en del brister, säger Eva. Det största problemet var gasolen, eftersom det bara fick plats två sexkilos tuber i gasolskåpet. En konstig lösning, som tydligen är typiskt engelsk. Några dagar före avresan var Eva på Elmiamässan. Där såg hon bland annat på en fast gastank, som kunde monteras under bilen. – Men det fanns inte tid att ordna det då, så jag bestämde mig för att chansa. Trots att alla sa att jag inte skulle kunna fylla mina tuber längs vägen tänkte jag att det skulle lösa sig. Det gjorde det. Liksom allt annat som skulle kunna orsakat någon form
av problem.

Ändrade planer

Men det betyder också att planerna ändrades många gånger under de här månaderna. En viktig händelse inträffade redan på en ställplats i franska Trouville i Normandie. – Vi hade kört ganska snabbt ner dit, säger Eva. Mina reskamrater hade en klar rutt, med upplagda etappmål och efter ett tag kände jag att det skulle vara trevligt både att vara lite mer impulsiv och att stanna några dagar extra då och då. Det var så mycket jag ville se. På den här ställplatsen stod det redan några andra husbilar med svenska registreringsskyltar. I en av dem fanns Kristina Kristensen. – När vi började prata märkte jag snabbt att vi hade liknande tankar om hur vi ville resa, berättar Eva. Och innan kvällen var slut bestämde vi oss för att fortsätta tillsammans, men i var sin husbil förstås. I korta etapper, ofta på små vägar och aldrig på betalvägar, körde de vidare ner längs den franska västkusten och in i Spanien. – Där hade vi tänkt att ta kortaste vägen till Portugal, men vi fick snabbt kasta om planerna, säger Eva. Vi kom dit samtidigt som det härjade enorma skogsbränder i regionen. Det var fruktansvärt och vi ville absolut inte riskera att bli fast i brandområdet. I stället fortsatte de längre söderut innan de sökte sig mot Portugal.

Efter att vi träffats i Frankrike reste Kristina Kristensen och jag tillsammans nästan hela tiden. Foto: Eva Gustavsson

Klostret Mont Saint Michel är en riktig turistfälla. Foto: Eva Gustavsson

– Min husbil, en Swift Toscane, var perfekt för mig, Tom och alla äventyrliga vägar, säger Eva. Foto: Eva Gustavsson

En dröm blev verklighet med besöket på franska Rivieran. Foto: Eva Gustavsson

Foto: Eva Gustavsson

Nästan gratis

– Det blev många stopp på fina platser. Ibland stod vi bara någon natt, men om det fanns mycket att se i omgivningarna kunde vi bli kvar en vecka eller mer. Ofta var det nästan gratis! Inte helt sant, kanske, men när platsavgiften inte ens är 50 kronor natten tycker Eva att det är väldigt billigt. – Nästan alla jag har träffat på den här resan är ju pensionärer, och de flesta har inte speciellt gott ställt. Men faktum är att det knappast har gått åt mer pengar de här månaderna än det gjort om jag varit kvar hemma över vintern. Efter Portugal skildes Eva från Kristina ett tag. – Hon hade andra planer och jag valde att hitta på lite egna grejor över jul- och nyårshelgerna, säger Eva. Men vi bestämde att vi skulle träffas efteråt och fortsätta att åka tillsammans.

Träffades och skildes åt

Så var det ganska ofta. Husbilsfolk möttes på en plats, tillbringade några dagar ihop, och körde sedan vidare åt olika håll. – Men antingen gjorde vi direkt upp om att ses senare, på någon bestämd plats, eller också höll vi kontakt via mail, telefon eller Internet. Om någon hittade en fin plats kunde det plötsligt komma en inbjudan om att komma dit om man var i närheten. Eva minns särskilt en improviserad boule-turnering på en ställplats i södra Spanien. – Vilken fest det blev! Vi var över 50 skandinaviska husbilar och när boule-spelet var klart drog en norrman med egen disco-utrustning igång dansen. Det blev 60-talsmusik långt in på morgontimmarna. När det började bli dags att rulla mot norr valde Eva och Kristina att färdas mitt i Europa. Massor av snö – Det blev ett äventyr i sig, säger Eva. När vi kom till franska Grenoble låg det mycket snö kvar, så vi fick ta det riktigt försiktigt på de smala serpentinvägarna över alppassen. I mitten av april rullade Eva och hennes reskamrat, dvärgpudeln Tom, av färjan i Göteborg. Tillbaka på svensk mark efter 1 000 mil och 200 nätter i husbilen. – Allt har gått så fantastiskt bra, sammanfattar Eva. Inga incidenter, inga problem med bilen, möten med massor av underbara människor, god mat, spännande miljöer… Och det regnade bara två dagar på hela tiden!

Igenkänd av många

Under resan har Eva förstått att hon är lite av en kändis bland dem som åker husbil: – Många gånger tittade folk på mig en stund och sedan sa de ”Men det är ju du!”. Så många var Caravanare och hade läst reportaget om mig. Det var verkligen kul att höra. Nu träffar jag Eva i Kristinehamn, på samma plats som Caravan Club arrangerar den stora nordiska träffen NCT i juli. – Då kommer jag kanske tillbaka, säger Eva. Men nu ska jag vara så mycket som möjligt i husvagnen på campingen på Tjörn. Det är sommarparadiset för både mig och Tom. Vad som händer sedan, när det blir höst igen, visar sig då.

Tar chansen är den kommer

– Det dyker alltid upp saker, konstaterar Eva. Det gäller bara att ta chansen när den kommer. Tom, som egentligen heter Kudos Firework och är en mycket berömd gentleman i pudelvärlden, tittar full av förtröstan på matte. Han trivs också i husbilen, så det får gärna bli fler äventyr.